The avskedsfest.

Avskedsfesten som jag och Josefin kämpat så mycket med är äntligen över.
Runt 35 partyglada gäster var hemma hos mig och förgyllde vår dag.
Kan tillägga att sushin var i toppklass igår. Tyvärr hann inte jag få ner så många bitar mellan svängarna. Robin blev bara glad över det.

På tal om Robin. Under hela kvällen tjatade han om gurkstavar, morotsstavar, nektariner, bananer och annat äckligt nyttigt. Socialt missanpassad :P

De sista gästerna lämnade huset runt 5 på morgonen. Det jobbigaste var nog att ta avsked. Josefin grät. Karin var på god väg. Alla var så sorgsna. Jag var nog den enda som var lika kall som vanligt. Är jag känslokall av naturen eller har jag bara inte insett att jag inte kommer att träffa alla på minst 1½ år?
Karin lämnade huset runt 4. Runt 6.30 skulle hon sitta på tåget ner till Malmö. Där hennes nya liv börjar. Karin lovade att hon må ha fötts som skåning, men att hon banne mig ska dö som 08a. Strongt Karin. Strongt.
Idag ringde jag henne. Hon började gråta i telefon och berättade hur mycket hon saknade oss och hur jobbigt det kommer att vara. Karin har vaknat och insett att vi faktiskt kommer att ha ett enormt geografiskt och tidsmässigt avstånd mellan oss. Jag har inte vaknat än. Men kommer antagligen göra det på tisdag när jag drar mina tillhörigheter ombord på planet.

Under det närmaste året kommer jag och Josefin att dela allt. Mat, kunskap, tankar, känslor, killar (eller inte). Jag önskar mest av allt att Karin kunde vara med. Två personer bildar ingen trio. Jag kommer att känna mig så maktlös och frustrerad alla de gånger jag inser att jag inte kan nå alla lika lätt längre. Flera hav skiljer oss åt.

Tillbaka till ämnet. Enligt mig var det en bra fest. Vi tackar för Robins DJ-insats. Fastän du blev totaldissad av Mariam i slutet.

I love you all.