När Stockholm blev oerhört litet.

Idag åkte jag taxi hem till Christopher. Skulle hämta lite saker som Andy lämnade kvar till mig. Det var förmodligen sista gången jag såg ut från deras fönster. Imorgon lämnar Christopher med och då har jag ingen anledning att vistas i den lägenheten på 178 Guoshun lu mer. Inget mer Braussepulver. Ingen mer Nic. Men madrassen fick jag.

Vi bor rätt långt från de. Kartan visar tydligt att jag åkte från vår semi-förort till deras semi-ort. Resan tar lite över en halvtimme med taxi och man åker tvärs ver Shanghai stad. Under den halvtimmen kämpade bilen sig igenom oändlig betongdjungel.
Det är lite lustigt. Shanghai har en bestämd stadskärna och förorter runt om. Men hela Shanghai är egentligen Downtown. Fastän man åker 20min från Downtown så möts man av... Ännu mer Downtown. Lika mycket människan. Lika många höga byggnader. Lika stor chans att bli överkörd av bilar.

I Stockholm så finns det en bestämd Downtown. Runtom finns förorter. Och där är det...Dött. Ibland önskar man att det fanns folk som knuffades. Bilar som brummar och skräms med att köra över en. Men nada. På kvällarna känner man sig som den enda människan på planeten om man är ute och går.

Jag har alltid vetat om att Shanghai är en storstad. Men jag insåg inte det förrän idag. Idag då jag åkte genom stan som aldrig tog slut. Höghus efter höghus efter höghus. Inget skiljer förorterna och downtown åt. Hela Shanghai är en enda stor downtown.

När jag landsteg i Shanghai öppnades alla dörrar och världen har aldrig känts större och Sverige aldrig mindre. För varje dag som går vidgas mina sinnen mer. Folk frågar varför jag valde Shanghai. För att Shanghai är min biljett ut i världen, ut från Sverige. Det här är inte bara en resa i kulturens och kunskapens namn. Det här är början på the journey of life.

Under min resa har jag träffat på människor av olika slag som inspirerat mig och gett mig perspektiv i livet.
Jag ser tillbaka i tiden och kan knappt känna igen kinesen i högstadiet som aldrig pratade. Aldrig hade några åsikter. Aldrig visste något. Aldrig visste vad hon ville göra med livet.
Jag tittar tillbaka på Sverige och funderar på varför alla är så mediokra. Varför väljer endast ett fåtal att unna sig en förändring. Folk kanske reser lite efter gymnasiet. Ett par månader i Thailand kanske. Men ingen väljer riktigt att åka till ett helt annorlunda land och leva ett lokalt liv. Jag lever visst inte heller som en vanlig kines. Jag befinner mig någonstans mellan John Smith och Paris Hilton. Men jag har på mindre än 3 månader fått perspektiv på folks vardagliga liv.
Jag väljer att vara borta från Sverige i 2 år. Jag vill rensa alla tankar jag hade innan och ta in nya saker.
Jag undrar hur det kommer att kännas och vad jag kommer att tänka då jag återigen förenas med mitt land då jag en varm sommardag landar på Arlanda.
Kommer jag att leta mig tillbaka till livet förr eller kommer jag att möta Stockholm som en främling?

En banan plus moms.

Mina föräldrar ger mig hjärnblödning.

Sluta. Sluta. sluta ge mig ångest. Låt mig vara i fred.

Shoot Cupid!

Om inte de jävla amerikanerna lanserat V-day så jädrans hårt så skulle inte Kina fått reda på det jävla konsumptionsjippot. De är överallt! Hjärtan, rosor, nallar. Überfuckingalles!
Känns som om varje klubb/bar har någon slags hjärt-special idag. Jag hatar det!

Jag hatar det mest för att jag så gärna vill gå ut och hooka med någon annan ensam singel men inte kan! För ingen vill gå med mig! Jag hatar att gå ut ensam, innan man lyckats få upp kontakten med någon snygg främling så står man bara där. Flashbacks från den tiden man ensam drog på kompisars klassfester på andra skolor. Fy fan!

Jag är nog mest bara avundsjuk för att ALLA ANDRA har någon men inte jag :(
Alltid varit ensam den 14e februari.
Aldrig fått en ros av någon pojke.

MAO har något roligt låsgrej. Man får en nyckel och så ska man gå runt och "låsa upp" andras lås. Hur det nu fan går till. Låter ju stört roligt! I varje fall som en rolig raggningsgrej.

"Hey Hottie, may I lock you up?"

Men jag kan inte gå. Lite som Askungen som ville gå på bal men inte hade några fina kläder. Inombords känner vi förtvivlan, ångest, ensamhet.

Bar Rouge har någon V-day break-up party.

"forget about love, happy couples, and long relationships, this party is about one-night-stands and splitting up!!!"

Låter ju skitbra tycker jag. Men sorgligt nog ska hela svenska bratgänget dit och festa loss ikväll.
Ytterligare. En. Anledning. Att. Inte. Gå. Dit. Ensam.

Alla desssa hjärtan som härjan runt i stan skjuter sönder mitt hjärta och en stor bit hamnar i helvetet.

Tack amerikaner. Tack för att ni lyckats förvandla en helt vanlig dag till mångas dödsdag. Tack så jävla mycket.

Fuck V-day. Shoot Cupid.

Med näsan halvt krossad och rikedomsguden utanför dörren.

Igår skulle jag vaxa golvet. Dum som jag vaar glömde jag att stänga skåpdörren. När jag väl vaxat klart golvet och skulle ställa mig upp slog jag näsan i dörren. Rakt på kanten. Du vet.
Incidenten efterlämnade ett litet köttigt sår. Idag är näsbenet rätt ömt.
Jag har även lite ont i ansiktet. Vet inte om det beror på gårdagens äventyr eller om det nu beror på att jag slog i någon ansiktsnerv. Snälla jag vill inte bli förlamad i ansiktet.

Idag välkomnar man rikedomsguden 财神 cái shen här i Kina. Alla smäller raketer och smällare. Jag föreställer mig att det är så det låter i Irak.

Jag har skaffat en blogg i materiell form.

Jag har tagit mig i kragen ch köpt en dagbok, signerat Paul Smith förstås.

Det här får bli min hemliga blogg.

Jag skriver i den när jag inte känner för att vara naken för er.

Blåbärstuggummin overdose.

Dagen har varit rätt skit. Mest på grund av Mick. Din bajskorv.

Därför gick jag till närmaste supermarket och köpte alla sockerfria blåbärstuggummin jag hittade. Det blev 3 sorter. Så nu sitter jag i köket och överdoserar.

Oh just det.

Jag saknar dig så förbannat mycket, jävla österrikare.

Gott nytt jävla rått-år.

Nyss hemkommen från G+. Argare än någonsin.
Kan bero på bristen på sömn sen igår natt. Det började bra med teppanyaki samt freeflow plumwine och sake. Skålade runt. Auf Schweden. Auf Wien. Auf Deutschland. Auf Heidelberg. Mycket mysigt. Så däckade man när man kom hem tills man blev väckt av Johans telesamtal. En halvtimme senare när jag lyckats somna om har lilla Johan glömt bort att han ringt mig; så han ringer en gång till och säger exakt samma saker igen. Bra Johan. Bra. Klockan 6 på morgonen började shanghai köra raket/fyrverkeri-extravaganza. Inte en sekunds ro.

Idag har kvällsplaneringen gått i bitar och större delen hamnade i helvetet.
Första besvikelsen var Mick. Jävla bajskorv.
Resten orkar jag inte ens nämna. Kan dock avslöja att kvällens mest irriterande måste varit alla jädrans kamerablixtar. JAG VILL INTE BLI FOTOGRAFERAD. Svårt att fatta? Ja.
Inne på G+ höll 4 kompisar med separata kameror att attackera mitt brustna psyke.
Så nu sitter jag här. Med sårad själ och grava synskador.

Alla hade kul utom jag. Jag knyckte titeln som kvällens nego och bestämde mig för att lämna den lyckliga euforistinna hjorden. Josefin stannade kvar. Jag hoppas att du har kul.

Imorn kommer de att fortsätta smälla raketer och annat sattyg.

Jag kanske ska passa på att sova nu medan alla fortfarande är för fulla för att kunna smälla.

God natt och gott nytt jävla rått-år.

Es is kalt.

Jag känner mig så rastlös hela tiden. Vi har lov nu men vi är i praktiskt taget instängda pga snö-katastrofen som härjar i Kina. Då menar jag inte att vi är insnöade utan snarare att ingen trafik riktigt fungerar som den ska. Om man nu hoppas på taxi så kan man glömma det. Omöjligt.
Fastän termometern visar vaarmare grader så känns det mycket kallare pga. 北风 nordliga vindar. Sen så är luftfuktigheten inget man vågar skoja om så här års. De kan vara riktigt förrädiska.
När jag ser fattiga människor på gaten som sitter hokrupna med endast en ihålig jacka som enda skydd blir jag ledsen. När jag ser tusentals människor från inre mainland-Kina som väntat flera dagar på försenade tåg på stationen blir jag ännu mer ledsen. I Guangzhou sitter nu circus 80tusen människor på Guangzhou Station och väntar på tåg. Alla vill hem till nyår. Under ett år har de sparat för att kunna åka hem och göra barnen eller föräldrarna glada. De har slitit och sparat för att kunna köpa med sig saker hem och fira nyår med familjen. Nu sitter de, frusna och trötta på någon äcklig station och väntar på tåg som aldrig verkar komma. Sad.

Vår lediga tid spenderar vi för det mesta i mitt sovrum som även är vårt vardagsrum; Det enda uppvärmda rummet i huset. Det är inte möjligt att ha på air-condition och element i vartenda rum för det har man inte råd med. Centralvärme existerar inte här som jag sa tidigare. I det enda uppvärmda rummet degar vi och glömmer bort ifall det är dag eller natt. Mitt liv känns därför väldigt upp-och-ner och jag önskar mer än någonsin att jag var i Thailand med F.
Haha, mesar. Skulle någon säkert säga.
Vänta tills du står här i vårt kök och ser vita ångor sippra ur din mun när du andas. Då ska vi se vem som är mes.

Vi orkar som sagt inte vistas utomhus. Det är för skadligt för hälsan och psyket.

再见！

Jag lever, än.

YiQin och Åsa åker hem snart. Andy åker hem till N snart. Kvar blir jag med Josefin. Inget fel på dig lilla Fin, jag tycker om dig. Men jag känner mig så tom.

Just nu känner jag för att åka hem till Sverige. För 2 veckor kanske.
Bara sova ut, äta ost, kräva Ludde på mina 1,8tusen samt träffa Rachel, Robin, Mats, Karin etc.
Jag känner mest för att komma bort från anonymitet, kyla, alkohol, problem och misären för en stund. Bara en liten. Jag känner för att komma hem en stund och sova i min alldeles egna sköna queensizeare. Jag vill kunna smyga ner till köket mitt i natten och äta två feta ostmackor utan att fotsulorna dör av köldskador när de nuddar golvet. Jag känner för att tända alla mina myslampor i rummet. Krama om mitt lamm och bara vara tyst i halvdunklet.
Jag vill ha ett snabbt fungerande jävla internet som inte sätter block på alla sidor jag vill in på.
Jag vill sluta äta snabbmat och åka taxi och sedan känna mig som världens äckligaste jävla snobbsvin. Jag vill inte alls åka taxi så ofta. Men bussarna går inte efter tabeller och jag vet inte ens var hållplatserna finns. Det är långt till tunnelbanan och jag känner alltid för att skära mig efter en ride. Det är för påfrestande.
Ibland blir jag bara så trött på Kina och kinesiska folket. 98% saknar respekt för andra. Jag blir så trött på att jag aldrig riktigt kan lita på någon. Sämst av allt är att jag verkar känna mycket folk men i själva verket typ inte känner någon alls. Inte konstigt då jag bara varit här en så kort tid. Men det blir inte mindre jobbigt för det.
På något sätt saknar jag den svenska rutinen och tryggheten. Jag förstår äntligen vad folk dillar om när de nämner Rutinerna. Jag hatar de samtidigt som jag ibland känner att jag vill falla tillbaka på de. Jag vill bara slippa tänka på vissa saker och bara dyka ner i min mjuka dunhög till säng och kanske äta mammas hemlagade.

Jag kände att jag inte riktigt var over and done med Shanghai. Jag tar tillbaka det nu för stunden. Jag är så jävla trött på dig nu. Dumma stad.
Mest trött på kylan. Sipprar in genom varenda springa. Väggar utan isolering kombinerat med avsaknaden av centralvärme är en riktig killing combinations. Bokstavligen.

Jag vill härifrån. För en stund. Gå i dvala genom att fly landet en stund.

Jag åka till Thailand, drick mango lassis och låta F tycka synd om mig. Men jag lyckades inte hitta biljetter som inte kostar 5k.

Shanghai, är allt det här ditt fel?