Keine Lebensraum.

Jag jobbar nog ihjäl mig snart.
Jobbade hela förra veckan. Jobbar hela denna vecka. Inte nog med det. Inte nog med Delicato 06.00-18.00 och därefter Statoil 19.30-07.30. Jag jobbar även hela helgen. Jag hinner inte leva.

Men jag har mig själv att skylla.

Jag är så jävla pengakåt så jag skäms. Jag kan inte motstå pengar. Jag är så svag.
Men i varje fall. Jag hinner inte umgås med NÅGON så känn inte dig bortprioriterad. Jag är upptagen/självupptagen men jag är åtminstone rättvis.

Nu ska jag slagga. Imorn blir det strid. Sen ska jag hem och självdö i sängen mellan mina kritvita satinlakan.

"Det är ju hjältemodigt. Hjälten faller efter strid. Det är som 300"

Mats är en vis man.

Get rich or die tryin'

Under de senaste 48 timmarna har jag lyckats klämma in 6 timmar sömn. Inte insomnia denna gång. Denna gång handlar det om jobb.

Blod. Svett. Och tårar.

Danderyd behövde mig och jag var inte sen med att tacka ja. Slutade med att jag avslutade mitt 12timmars nattpass 07.30. Sov i 3 timmar och begav mig till Danderyd 12.30.

Jag sliter så jag känner blodsmak i munnen.

Allt detta slit kommer att löna sig. Så brukar jag tänka. I slutändan kommer allt kännas otroligt värt.

En inre tillfredställelse uppenbarar sig.

Martin.

Igår natt runt 3 ramlade en lattjo kille in.
Han heter Martin.
Han var och festade på Baba Sonic.
Han gick från Medis hem till Älvsjö och stannade till vid Kransen för att köpa fyllekäk.
Han var underhållande.
Han såg genomgod ut.
Han var söderkid till värderingarna men inte till sättet och stilen.
Han påminde om Arvid. Som för övrigt besitter egenskaperna ovan.
Han roade mig i 2 timmar.
Han känner folk från min skola.
Han är barndomskompis med Max.
Världen är liten.

3 fria gissningar.

Kille: Säg inget. Låt mig gissa, du är från Thailand. Man ser det på dina läppar, väldigt ovanliga och finns nästan bara hos thailändska tjejer. Det vet jag för att mitt ex hade såna.
(Hans ansikte glänste av mallighet av jag-vet-bäst-karaktär)

Jag: Eh. Nej. Faktiskt inte.

Kille: Fan, men då måste du vara från Korea.

Jag: Fel igen.

Kille: Inte rätt nånstans. Varifrån kommer du då?

Jag: En sista gissning?

Kille: För Kina kan det inte vara, folk där har spetsigare ögon och rundare ansikten har jag för mig. Japan då?

Jag: Ne, Kina. Faktiskt.

Kille: Oj.

Ett typiskt exempel på en individ som är helt ute och cyklar.

Can't stop loving Mats.

I söndag dumpade jag Macbooken hos Mats när vi sågs på stan. Han fick släpa med den hem till Lidingö och ta hand om den i ett par dagar eftersom jag själv inte orkade bära runt på den.

Igår kväll berättade Bobby att han hämtat den och att Mats gömt en liten "present" i Macen.

Jag förväntade mig något i stil med "Mats Nudie XXX grand selection"

Men några nakenbilder unnade han mig inte.
Istället maxade han RAM-minnet på min dator.

Mats. Jag älskar dig så jävla hårt.

Mardrömmen fortsätter.

Igår när läget var som mest kritiskt ringde jag exet och tänkte be om en tjänst.

Han var kall. Han sa nej.

Jättekonstigt. Med tanke på hur han var förrigår.

Sen fick jag svar.

smset som var menat till Ludde. Där jag skrev om hur jag skulle hämnas och "leka sönder" honom som payback. Självklart hamnade det hos honom.
Jag fick mitt eget sms vidarebefodrat, tillbaka till mig själv.
Blodet frös till is.

Oj!

Fet tabbe.

Jävligt fet tabbe.

Jag känner mig bara usel och korkad nu.

Jag unnar mig gärna lite dåligt samvete på köpet.

Faint.

Igår natt när jag stod på stationen och jobbade hände något riktigt skumt.

Jag svimmade.

Helt utan förvarning.

Ena sekunden skuttade jag runt, pigg och frisk som en nötkärna. Sekunden efter låg jag på golvet.
Min kund, en väldigt feminin kille blev helt förskräckt. Hans ögon blev stora som golfbollar och han frågade : Shit, vad är det med dig?
Jag stod på mina ben. Plötsligt svagade det till och jag föll. Drog med mig en jädrans massa saker.

Duns.

Jag mådde inte särskilt bra efteråt. Skakade, var yr och var allmänt chockad. Det här var första gången för mig och inte särskilt gentle.
Jag ringde min chef och bad honom hoppa in. Han läg inte glad klockan 2 på natten.

Jag tog en taxi hem. Men oturen slutade inte där.

Jag hade inga nycklar och mobilbatteriet avled för circus 3 timmar sen. Jag ringde på dörrklockan minst 20 ggr. Fastän huset var fullt av människor så reagerade INGEN på det.

Panik!

Jag plingade på hos min turkgranne som jag aldrig någonsin pratat med. Han var snäll och lånade mig en telefon. Tusen jävla tack.

Kan tillägga att jag inte mår bra nu.
Det som får mig att må mest illa läser i inlägget ovan.

Eftertanke.

"Det handlar inte om att du inte har tid. Det handlar om att du varken har vilja eller engagemang att få mig må bra. Så här osynlig har jag aldrig känt mig. Du tar för mycket plats och det slutar med att jag kryper ihop i ett litet hörn.

Min tid är lika dyrbar som din. I tell you. Om du vill mig något så vill jag att det kommer från hjärtat. Att du verkligen kontaktar mig för att du vill umgås med mig och inte bara för att du råkar ha en tom ficka en söndagskväll och inte har något bättre för dig. Jag är inte van vid att agera utfyllnadsmassa och jag kommer aldrig att vilja vara det heller. Du ödslar hellre tid på folk med samma ytliga faschination som du istället för att bry dig om folk som är genuint intresserade av ditt välmående. Jag undrar vem som förlorar mest i slutet. Vänner och känslor är färskvaror, man kan inte prioritera bort sådant och tro att man kan ta upp allt där man slutade. När du till slut inser sanningen så kommer allt redan vara försent.

Du verkar inte ens se mig, du ser bara dig själv. Allt jag gör är skuggor som dansar omkring, allt viktigt jag säger är som vindens viskningar. Allt jag gör är nonsens för dig. Så länge du själv mår bra så är det ok.
Vad är jag för dig egentligen?

Ibland får hjärtat mig att fatta fel beslut. Det är nog dags att sluta lyssna på den lilla saken som kallas hjärta.
Jag ville ha någon som jag kunde dela såväl glädje som sorg med. Jag vill ha någon att gå hem till när dagen skiter sig helt. Jag vill ha någon som kan fångar mig när jag faller.
Jag vet uppriktigt att du inte är den personen. Du skulle bara stå där med armarna i kors och titta på när jag faller djupare och djupare. Du skulle nog inte ens märka om jag försvann.

Jag har kämpat länge. Mitt inre involveras ständigt i en mental dragkamp. Jag känner mig alltid så kluven. Förnuftet säger att jag borde släppa medan hjärtat vägrar släppa taget. Alltid denna energikrävande dragkamp som skänkt mig en hel del sömnlösa nätter och konfunderade perioder. Denna inre kramp tär på kroppen.
Nu ser jag ingen bra lösning längre. Den enda utvägen är ett avslutande. Du ger mig inga andra valmöjligheter. Det finns inga andra alternativ.

Så Baby, låt mig gå denna gång.
Spring inte efter mig när jag väl lyckats springa ifrån dig."
(Någon gång i mars)

Så. Varför visa vilken loser du är och springa efter mig nu i efterhands?
Sluta. Du skämmer fan bara ut dig.
Hela situationen igår var patetisk. Att du liksom gick ner på knä framför mig och bad mig sparka dig i nyllet.

Patetiskt. Äckligt patetiskt.

Far åt helvete.

Det vill jag gärna hälsa mitt kära ex.
Men jag härdar ut.
Fan va du ska få baby.

She's a maniac.

Karin och Josefin köade utande Sci-Fi-bokhandeln från 00.00-04.00 Stockholmsk tid.

Vad fick dessa soffpotatisar att bege sig ut i sommarnatten?

En kille. I tell you.

En kille vid namn Harry Potter.


Imorse när jag var back to the civilization ringde jag Karin.
Hon läste HP.

Hon poängterade att hon endast sovit circus 4 timmar de senaste dygnen.

Hon läste HP.

Hon har inte gjort så mycket de senaste dagarna.

Hon läste HP.

För henne hade tiden stannat sen hon fick boken i sin hand.

Den läste hon egentligen ut redan på en gång.

Hon läser bara om den nu.

För att återuppleva magin. Återuppleva spänningen. Återuppleva Harry.

Karin är en HP-nörd. Ha det i åtanke innan ni börjar funta på att dejta henne.

Latvia.

Kom hem från Riga-kryssningen imorse. Jag kan knappast uttrycka min glädje över att återigen känna svensk mark under mina fötter.

Båten var en flytande vrak. Krogarnas Viperroom. Öststats-förrätten var serverad. Bara att ta för er. Denna båt var öststat extra allt. Hela båten stank ölspya, vårt så kallade fönster såg nersaggat ut, det enda vi såg var vitt klet, inte havet. Taxfree-butikens storlek kunde identifieras med en vanlig svensk korvkiosks. Bakom disken stod en lettisk blond brud som verkar ha sett sina bästa dagar. Hon verkade inte veta hur man skulle le.

Den genomsnittliga passegeraren var antingen ryss/lettisk/estnisk/valfri öststatsmedborgare eller en svensk pensionär. Endast dessa två stereotyper vågade sig på kareoken vid baren. Alla andra hade vett nog att hålla sig borta. Jag och min kompis satt och skrattade oss halvt ihjäl medan trumhinnorna plågades halvt ihjäl med spikklubba. Igår natt, på båten, hade vi vår egen lilla "Idol-audition". Ingen gick vidare. INGEN.

På stora dansgolvet bjöd Estonian Dance Agency på rysk kosack samt lite annat skoj. 3 lettiska tjejer dansade i see-through-stringbodys med strass över de barnförbjudna delarna. Det kändes äckligt att se folk dregla över sånt. Än en gång blir jag påmind om människans svagheter.

Riga i sig var inget att hurra över. Det finns en anledning till varför de inte är utsatta på Europakartan. Visserligen hade de ett par rätt så fräscha köpcentrum, men jag uppskattar nog ändå Tallin mer. Om vi nu ska börja mäta i öststatsmått.
Staden var väldigt...tom.
Visserligen har de ett par sevärdheter. Rätt så vackra byggnader som stod vägg i vägg med fallfärdiga hus. Här pratar vi ruiner i modern tappning. Jag blev inte särskild imponerad för det kändes mest tragiskt.

I deras supermarket trängdes öststatsföda med svinbillig vodka. En liten för 30kr. Nästan som vad läsken i Sverige kostar. En sak jag inte förstår är formgivning av förpackningar och logos i östater. Varför kan inte någon designa om och piffa upp lite? Jag menar, bara för att det är en öststatsprodukt så måste inte den se så jädrans öststatisk ut. Jag tappar köplusten. Blir helt slak.

"Det blir vad man gör det till" har aldrig känts mer rätt.

För er som undrade så köpte jag sprit. Passoa, mousserande och mousserande rosé. Mamma betalade. Jag klagar inte.
Och självklart köpte jag sexuella tjänster när jag ändå var där. Aldrig har jag varit så sugen på lettiskt kött.

Men resesällskapet kunde jag inte klaga på. Min morsas bästa kompis familj + deras familj. Asskicking. Ett gäng überbuddhister/strikta vegetarianer. Den andra familjen var äckligt snål, men de får ju snylta av oss. We don't mind.
Deras son, Dustin, 7år är så jävla rolig. Hans föräldrar har uppfostrat honom till en djupt troende strikt vegetarian. Han håller på och rabblar en massa konstiga buddhistiska konster för oss. Sekt-varning deluxe.
För övrigt kallar alla honom för Bobby. En blandning mellan Baby och ett stereotypiskt hundnamn. Tro inte att det var jag som började kalla honom Bobby. För det var inte jag.

Rätt imponerande med en unge på 7 bast som säger saker som "Kött är mord, man ska inte äta djur som man tycker om" (Dessvärre är det tragisk för ungen får inte tillräckligt med näring och energi. Så han är oftast slö)
Eller slänger ur sig en buddhistisk motsvarighet till "Amen" så fort han ser en död fluga på marken.

Oh gosh.

Men gud så roliga de var.

Latvia. I don't love you.

PB* så in i helvete!

Antal sovtimmar: 1<
Location: In trance.
Problem: Insomnia. Kunde inte sova alls. Personen som sov bredvid var för snygg.
Symptom: Yrsel, darrningar, hunger, apatiskt ansiktsuttryck.
Botemedel: En kopp kaffe. Svart som Döden.
Tankar: Det var det värt!

Min energinivå befann sig på markhöjd och mitt huvud bra nära golvet. När vi blev frisläppta för lunch visste jag bara en sak. Jag rushade nerför trapporna. Mot mitt mål. Vilorummet. Vilorummet belägrat längst ner bland fabriksbyggnadens mörka gångar. Jag vände på skylten till "Upptaget" och däckade direkt. Vaknade upp 20 min FÖR sent.

*Personbästa

So accused.

I stockholms trånga asiatvärld florerar vissa rykten om att jag skulle ha "limmat" på en viss Henrik. Vilket förstås inte är sant.
Jag försökte att förklara för hans så kallade flickvän. En högst omogen typ jag helst inte vill ha att göra med. Men jag ville avfärda misstankar då jag inte vill sända ut fel signaler.

Det slutade i Gästboks-slagsmål.

Hon försöker äga mig med ett inte för genomtänkt upplägg inlindat med intellektuellt språk. Det gick ju sådär.

Jag börjar med att servera mitt eget. I ljusgrönt.

Fick ett samtal mitt i natten av din Henke. Han verkade lite upprörd över en del rykten som florerar där ute. Jag vill understryka att jag inte har något med det a tt göra och att det inte är sant. Alls.
Jag vet inte vem som låtit fantasin flöda och gått utan munkorg. Väldigt lågt. Tarvligt.

Men jag vill bara konstatera att jag INTE gjort något med din kille. Aldrig i livet. Vi är bara kompisar, om en det, bara festat ihop ett par gånger. Dessutom är jag själv upptagen så jag har ingen anledning att släta av your boy.
Vet inte riktigt vad jag ska säga men jag gillar bara inte när folk sprider en massa rykten som har med MIG att göra. Speciellt inte falska rykten som inte ens befinner sig i närheten av sanningen.

Du verkar vara en vettig tjej. Tro inte på allt du hör!

Peace out.

det är rätt onödigt att diskutera vidare om detta, vet inte om ja ska uppskatta att du skriver till mig och jag har ingen anning om vad jag förväntas skriva tillbaka. Men jag respekterar dig men det är olustigt att göra en höna av en fjäder.
Det stämmer att jag har hört vissa rykten, men att du hade behövt klargöra dig för mig var inte precis min avsikt. Dessutom hade jag inte faställt något, rent spekulationer från min sida.
Henrik hade sannerligen ingen ha orsak väcka dig mitt på natten,förnekligen omoget av honom. tanken va väl att få reda på sanningen men att du skickade ett gbinlägg till mig strax efter bekräftar väl en hel del konspiration mellan er? .

om du har "slätat av" honom eller inte ligger inte i mitt intresse, han är hans egen inte "min".
det är upp till mig hur jag dömmer situationen nu och jag ber dig att backa. klara mig själv!
tack ändå för hjälpen jag aldrig behövde.

PEACE OUT!

Anledningen till inlägget var inte för att skapa debatt. Jag skrev det för att jag, på så sätt, tar avstånd till allt som händer mellan er då jag inte har med det att göra. Ville bara klargöra att JAG inte har ngt med eder problem att göra. Vad du tycker och tänker är inte min ensak.

Och jag tycker inte alls att jag bekräftar någon som helst konspiration. Jag tyckte bara att det var viktigt att du skulle veta att jag inte är inblandad.

Tyvärr kan jag inte backa då jag aldrig tog några "steg". Jag har inte heller erbjudit dig någon hjälp. Men artigt att du tackade iaf.

Ta hand om dig.

jag tycker det är lite skrattretande att du missförstod eller inte förstod alls på mitt svar.
du är den personen jag minst vill höra något ifrån, det är onödigt och tar min tid, vi båda går inte längre i mellanstadiet.
Du kanske kände att du gjorde något godhjärtat det verkade mer som om du skrev det för min skull det var det jag tackade för, inte för att jag trodde att du försökte rädda ditt eget skinn. Du var inte ens inblandad förrän du skrev ett inlägg till mig.

backa menar jag med att låta mig vara ifred som sagt är jag inte på humör och "reda ut" det med dig. Det är trots allt jag och henrik och inte jag-henrik-du, eller jag- o dig.
det måste du ändå förstå, och genom att prata ut med mig om saken gör bara situationen dåligare, halvt oförskämt och respektlöst men jag antar att du hade goda avsikter.
så jag glömmer allt detta.

nu fick du ändå din debatt^^ o du har fått made your point* skriv inte mer till mig är du snäll.

ha det så bra i livet du verkar vara en helt Ok brud.
men oss emellan så kanske du borde tänka på vad du säger till andra så slipper du såna missförstånd samt annat pinsamt.
som att skriva STORA bokstäver mitt i en menning är lite att ta i.

Ciao

Jag undrar varför jag borde skämmas och tycka att det är pinsamt.
Det här är en "How dare you talk to me-situation".
Varför skulle jag inte våga tala till dig? Jag är ju oskyldig.
I dare you Baby.

Jag spekulerar fortfarande kring vilket lowlife det var som valde att sprida såna rykten om mig. Skaffa munkorg!
Jag känner inte alls Henke bra. Att påstå att jag limmat på honom ser jag som en förolämpning.

Vetskapen om att folk faktiskt tror att jag är skyldig får mig att känna mig smutsig. Smutsig inte för att folk får för sig att jag är värsta slampan. Smutsig för att folk tror att jag legat med Henke. Att ens bli omnämnd i samma mening som the Hank gives me bad karma.

Jag försökte att förklara för att jag vet vilken svartsjuk jävla patetisk brud du är, Mia. Gud vet vad din kille berättat om dig.
Tror du att jag gör allt det här för att göra dig upprörd och ledsen?
Think twice liksom.
Jag skulle inte ens brytt mig om inte din så kallade kille ringt mig mitt i natten 2 dagar i rad ang detta.
Här försöker man vara lite neutral och förklara för dig.
Du din fjortis langar slag under bältet.

Onekligen omoget.

Genom att ta detta snack med dig har mitt IQ sänkts till mellanstadienivå.

Jag känner mig ännu smutsigare än förr.

Insomniac.

Antal sovtimmar: 2
Location: In the world of the living dead.
Problem: Insomnia. Vaknade upp av mormors snarkningar. Kunde inte somna om. Kunde bara inte.
Symptom: Yrsel, darrningar, hunger.
Botemedel: En kopp kaffe. Svart som natten.
Tankar: Otroligt jävla frustrerad. Ju mer frustrerad och ju mer jag försöker somna. Ju mer vaken blir jag. Grattis. Jag har joinat den onda cirkeln.

Om en stund börjar jag jobba. Jag lär ramla ner i 3k-liters karet med delicatobollsmassa.

Igår natt frågade jag chans på B.
Han svarade Ja.

Lite lördag. Såhär i efterhand.

Jag lovade att berätta om brat-fjanten och Jesper. Men tyvärr inte haft så himla mycket tid över.
My apology.

Brat på Statoil.

Brat: Hey, hörru du där. Jag köpte den här filmen. Vadheterdet Blood Diamond. Den funkar inte och jag ska ha en ny. (otrevlig ton)

Jag: Jag kan tyvärr inte byta en film bara sådär.

Brat: Det skiter jag i, jag ska ha en ny film.

Jag: Har du något kvitto?

Brat: Nej, men den kostade 200. Jag tar den här. *Tar film från hyllan*

Jag: Nej det gör du inte. Du kan inte bara ta något.

Brat: Jag ska ha en ny film. Vill du att jag ska fortsätta handla på Statoil eller inte? Ge mig den här filmen!

Jag: Tyvärr. Jag kan inte bara ge dig någon film om inte du har kvitto. Har du den gamla filmen med dig?

Brat: Nej. Men det spelar väl ingen roll, den fungerar ändå inte och jag ska ha en ny film.

Jag: Kan inte ge dig någon ny om inte du lämnar tillbaka den gamla.

Brat: Den får du inte.

Jag: Nähä. Då får du ingen ny film heller.

Backslickshoran tjafsade ett tag till med valde ändå att lämna butiken då han insåg att jag inte kommer att ge honom någon film. På vägen rycker han med sig ett par Haribo-påsar.

Jag: Lämna ifrån dig de där.

*Ignorans*

Jag: Fyfan va du är larvig.

Jag kallade honom 'jävla luffare'. Egentligen skulle 'lågadel' passar mycket bättre. Men jag lät bli.
Faktum att han droppade linen "Vill du att jag ska fortsätta handla på Statoil eller?" bevisar hur jävla patetisk han är. För det första lär inte Statoil gå under om han väljer att handla chips någon annanstans. För det andra. Jag skiter väl fan i om du handlar hos oss eller ej. Vem tror du att du är?

Jesper.

En kille som bland de fulla kidsen som handlade nattmat hos mig på helvetesdagen. Fredag.
Han kom tillbaka lördag natt, i betydligt nyktrare skick. Jag kände på mig att han ville börja samtala. För annars skulle han d ragit hem efter att han köpt mackan. Istället för att sitta kvar på en tom mack och glo i luften. Så samtala började vi göra.
Det slutade med att vi listade saker och fenomen vi föraktade. Allt från pretto-poppare till Japan-emo-kids.
Sen ställde han en 'privat fråga', enligt honom själv. "Har du pojkvän?"
Tyckte inte att det var nödvändigt att exposera allt så jag sa "It's complicated". Men han slutade fan inte att ställa en massa frågor. I hopp om att jag skulle blotta strupen.
Han tyckte att jag skulle dumpa min kille.

Jomenvisst. Jag gör det ikväll. Och jag ska hälsa från Jesper.

Han försökte även att understryka att han inte är någon asianhunter/asianlover. Jag skiter egentligen i. Men det hela osade bullshit på långa vägar.

I varje fall. Det är alltid kul med sällskap och jag bjuder gärna på kaffe för att få folk att sitta kvar och roa mig under mina ensamma nätter. Denna Jesper verkade rätt så vettig iaf. Rätt underhållande.

Han frågade om min MSN. Det hela kändes rätt B. Lite lågstadie.

"Hej. Har du Lunarstorm?"

Lite uppochner.

Världen är lite upp-och-ner idag.
Kom hem från jobbet och upptäckte ett par högskaftade monotont svarta Converse nere i hallen. De var inte mina. Jag anar det värsta. Y har säkert inte förändrats ett dugg sen jag träffade henne sist. Dvs för 5 år sen.

Jag skulle gärna vilja skriva om backslickhoran i seglarjacka med uppvikt krage och munnen full av skit.

Och om Jesper.

Men det tar vi sen.

Nu ska jag sova.

Korvgubberier.

Igår var en stressig dag på jobbet.
Någon krog i närheten hade klubb. Hörde att det var någon musikbloggare som ställde till med partaj.
De stängde 1 och runt kvart över ett började en massa pretto-söderkids strömma in. En halvtimme senare var butiken full som ett ägg.
30 pers stod i kö till kassan. ALLA ville ha korv. Vissa var fräcka nog att kräva hamburgare. En annan frågade var jag hade pommes fritesen.

Aldrig har jag varit så stressad.

Aldrig har det varit så högljutt hos oss.

Aldrig har jag sålt så mycket korv.

Forer Effect.

THIS is what I've been trying to convince you about. Karin.

We did it!

Jag och Ekermann avnjöt varsin Twinrix på Wasa Vaccin idag.
Det gick snabbt. Faktiskt över på 2 röda.
Men gud vilken upplevelse. Vilken intensiv smärta som spred sig i armen.
Jag kände liksom hur kanylen penetrerade min nakna hud.
Hur den genomskinliga substansen from Heaven injicerades i mitt hungriga blod och fyllde mina trånande, svältande celler med vällust.
Kroppen svarade med tillfredställelse.

Härmed är vi båda i skyddszonen.
Vi båda välkomnar såväl Hepatit A som B.
Vi är i stort sett odödliga.

We fear nothing.

Cause we and Twinrix. Are One.

Ni behöver inte skicka Intresseklubben efter mig.

De har redan varit här.

The muffinsyndrome.

Folk: Hur mår du?
Jag: jag mår illa och har ont i huvet
Folk: Usch då. Är du sjuk?
Jag: Nej, jag har gjort muffins

Chokladmuffins are killing me!

Muffins är hat-kakan number one. Alla kategorier. Utan konkurrens.
Jag har migrän. Jag mår illa. Jag vill utplåna alla muffins på baket.
O-goda, jobbiga att jobba med. Eller. "Jobbiga" är ett alltför milt uttryck. Outhärdliga att jobba med stämmer bättre in på bilden.
Jag orkar inte ens förklara varför det är så jobbigt. Jag vill inte smitta er med migrän.

Lania vet vad jag pratar om.

15min på kakvändarplatsen* och jag unnar mig en exploderande huvudvärk i min 3 timmar.

Ofrivillig suicide.

Död åt alla muffins!

*Går helt sonika ut på att vända på muffinsen på ett snurrbord som snurrar snabbare än en oljad blixt på rullskridskor. Snabbt med andra ord. Tänk dig identiskt bajsbruna muffins som snurrar och snurrar snabbt snabbt snabbt. Tänk dig detta gånger 45min.

Selfcaused suicide någon?

13½ timme bland Delicatobollar. Sockerspäckade som sockerfria.

Jag förtjänar att självdö en stund i mitt trygga, varma dun-slott av täcken och kuddar..

Hjälp jag är en sengångare!

Jag har sovit så otroligt mycket de senaste dagarna.
Under mina vakna timmar längtar jag tills jag kan krypa in i mitt bo av duntäcken och kuddar igen.
Min lediga tid tillbringar jag i horisontellt läge. Det är då jag trivs bäst.

Jag är så trött så jag tror att jag ska gå sönder.

Eller så är det bara jag som är lat.

Under de senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på framtiden.
Jag tuggar på ett omöjligt dilemma.
Det finns inget annat sätt att göra det på. Fastän jag så önskar.
Att tänka på sånt är påfrestande och gör mig så trött. Så trött.

Läste ut boken Singel på nytt (eng. titel The Debutant Divorce) av författaren Plum Sykes, som skrev en av mina favoritbäcker The Bergdorf Blondes.

The Bergdorf Blondes var knasig, underhållande och gav feelgood-känslor. Namedropping av såväl kändisar som kända modehus. Lite insider-intriger och annat smarrigt.
Singel på nytt var bara...platt.

Det känns som om Sykes skrivit boken i ren desperation. Smida medan järnet är varmt. Passa på att kläcka ur sig ännu en bok medan Bergdorf Blondes ännu prisas av alla. Man kan nästa missta detta för ett själlöst verk född ur desperation 2 dagar innan deadline.

Resultatet?

Katastrof.

Boken utmanade min intelligens. De korkade raderna kittlade min gom varje gång jag slog upp boken.
Jag tycker att de borde sätta 15 år som en högre åldersgräns. Denna rosa bok hör hemma i varje fjrotis rosa bokhylla.
Singel på nytt bjuder på ihålig namedropping, patetiska tjej-petitesser och fascinationer för dyra saker. Allt på och extra allt. Här pratar vi om vulgo-lyx av högsta klass.

Eller så är det bara jag som är allergisk mot lines i form av

"Skilsmässohippor är sååå inne"
"Jag trodde att äktenskapet mellan mig och Hunter skulle se ut som Eternity-paret(Calvin Klein)"

Boken har inget djup. Först trodde jag att slutet skulle bjuda på oanade scenarion, breathtaking i sista minuten, men icke. Slutet var precis detsamma som man anade i början. Kan någon berätta för Sykes att ädelstens-fetisher och namedropping av designers INTE räknas som "kryddor"? Boken var inte ett dugg upp-spice:ad. Boken var en smaklös, vit, rinnig soppa som saknade karaktär. Om man ens kan kalla det soppa.
Jag ville helst stoppa fingrarna i halsen som straff för att jag väntade så länge på den svenska, inbundna utgåvan.
Jag skulle gärna vilja publicera en fet spoiler här för er alla som ännu, inte haft oturen nog, att läsa denna bok. Men faktum är att det inte går att spoila. Det finns inget att spoila.

Den här boken var
En perfekt bok för tjejer som titulerar sig som Fashionistas och vars huvudintresse är radarscanning av runways och lusläsning för Vougue. Tjejer som dricker Cosmos och känner sig sååååå chica med sina 259kronors silverlack á la Chanel.

Pathetic.

Jag tackar för mig.

Nu är jag done med mitt nattpass. Ses om en vecka Statoil.

Ikväll ska jag svampa.

Because I wort it.

Tiden räcker inte till.

Mitt liv befinner sig i en fas då tiden inte riktigt räcker till.
Under perioden då jag jobbar på Statoil fyller jobb och sömn upp hela schemat. 12 timmar på jobbet, 1 timme att resa till och från, äta, tvätta, duscha och sova. No time left for blogging. Jag har annars inte så mycket att skriva om nu heller. Ett intressant liv och Statoil går inte hand i hand.

Jovisst kan jag berätta om alla luffare och puckon som besöker mig på natten då jag är ensam på statoinen. Men ingen vill väl höra om tanten som rökt på och irriterade sig över att äggen var slut?

Igår kändes allt tipp topp ända till klockan 6 då nattchefen skulle inspektera. Allt som kändes kanon innan bara rasade. Hon gjorde en lång lista på allt som var fel. Och det var verkligen ALLT som var fel.
Jag stressade. Jag panikerade. Jag skämdes en aning.

Better flyt today I hope.

Lite jobbångest.

Ska börja jobba natt nu igen. Fyra dagar i rad. Känns lite kluvet.

Sen så kan inte jag sluta oroa mig för augusti månad. Två jobb kommer definitivt inte att kunna klaffa. Fastän jag vill så kan inte jag överleva på 3 timmar sömn per natt under 4 dagar. Jag kommer att brista. Falla ihop. Dö.

Antingen säger jag upp nattjobbet i god tid. Då missat jag 7 arbetsdagar och förlorar 13000kr på det. Eller så sviker jag Delicato och sjukskriver mig 2 dagar då det är som tightast. Men Delicatobollsproduktionen kommer därmed att stoppas på grund av mig. Jag vill inte missbruka andras tillit.
Eller så biter jag ihop och kör på dubbla jobb under hela augusti och då kommer jag varken hinna sova eller träffa människor jag vill träffa...

Dilemma.

Söndagssysslor.

Äntligen tog vi oss i kragarna och införskaffade nya trådlösa telefoner. Jag har säkert varit irriterad på telefonen nere i hallen i minst ett år.
Det blev duo-telefoner samt en separat. Alltså tre styckna sammanlagt. Hajar du?
Samtliga av fabrikatet Philips. Ruskigt snygga. Det är nog den främsta anledningen till varför jag valde de samt sålde in de så hårt för föräldrarna. Fick de att betala dubbelt så mycket som förväntat. Men vad spelar det för roll?

Nu har vi ju tre telefoner som spelar polyfona ringsignaler. Jag har sett till att varje telefon har sin egen signal.

När det ringer så låter huset som Geppettos (Pinocchio's far) verkstad. Fast i polyfon version. För er som sett Pinocchio förstås.

Nu ska jag göra mig en hallonsmoothie. Och tack vare Bobbys mindre barnvänliga banansaga igår så vågar jag aldrig äta en odelad banan mer.