Gasen fungerar inte alls i huset. Vilket leder till att vi inte får någon mat. Eller ännu värre; Jag kan inte duscha varmt. Ett riktigt allvarligt problem då jag nu är med och upplever Shanghais kallaste vinter på 50 år och därmed fryser som en djupfryst gnu.
Jag lider. Hårt. Jag försökte trösta mig med en varm dusch då jag gjorde den fasansfulla upptäckten. Inget varmt vatten. Hela kroppen täcktes av ett mysigt knotter.
Jag känner mig smutsig. Jag vill duscha. Att ta en taxi och åka 15min hem till S för att bada i hans badkar är ändå lite overkill. Så jag försökte nöja mig med ett fotbad.
Eftersom spisen inte funkar så är grytkokning uteslutet. Men micron funkar för den går inte på gas. Slutade med att jag micrade 10 små skålar vatten jag hällde i en balja. Mycket onödigt och mycket tidskrävande.
Jag fryser fortfarande.
Jag vill döda någon.
Hejdå Nicholas.
Då kom dagen för ett sista avsked. Ett propert avsked på Shimao Tower belägrat på Nanjing Lu. Shanghais bästa hotellbar/lounge enligt många.
Till skillnad från gårdagens ståhej var detta en intim tillställning. Det var bara vi och hans två housemates/närmaste kompisar. Och så Mick med co. så klart.
Det kändes väldigt bra. Allt kändes väldigt neutralt samtidigt som det var laddat. Vi behövde inte säga mycket. Vi visste båda två.
Han säger att han inte ångrade tiden i Shanghai men att han däremot ångrar att han ska hem. Då börjar jag fundera på ifall hela historien skulle gått en annan riktning om han stannat och kanske inte haft någon flickvän. Jag vet att jag aldrig kommer att få något svar.
Han åker till Beijing för jobb den 1a Juli. Vi får se om våra vägar än en gång korsas.
Som avskedspresent gav jag honom ett memorystick med alla bilder jag och josefin någonsin tagit på honom. Samt 3 låtar. 2 variationer av Ratatat - Wildcat, som han ville ha.
Samt Adele - Chasing Pavements.
Mer behöver jag inte säga.
Jag hoppas att du lyssnar noga på sångtexten.
Jag visar inga fysiska tecken på sorg; men hela mitt inre är söndertrasat..
Till skillnad från gårdagens ståhej var detta en intim tillställning. Det var bara vi och hans två housemates/närmaste kompisar. Och så Mick med co. så klart.
Det kändes väldigt bra. Allt kändes väldigt neutralt samtidigt som det var laddat. Vi behövde inte säga mycket. Vi visste båda två.
Han säger att han inte ångrade tiden i Shanghai men att han däremot ångrar att han ska hem. Då börjar jag fundera på ifall hela historien skulle gått en annan riktning om han stannat och kanske inte haft någon flickvän. Jag vet att jag aldrig kommer att få något svar.
Han åker till Beijing för jobb den 1a Juli. Vi får se om våra vägar än en gång korsas.
Som avskedspresent gav jag honom ett memorystick med alla bilder jag och josefin någonsin tagit på honom. Samt 3 låtar. 2 variationer av Ratatat - Wildcat, som han ville ha.
Samt Adele - Chasing Pavements.
Mer behöver jag inte säga.
Jag hoppas att du lyssnar noga på sångtexten.
Jag visar inga fysiska tecken på sorg; men hela mitt inre är söndertrasat..
Auf wiedersehen!
Idag hade N sin avskedsmiddag. Vi var runt 20 pers. Jag har träffat hälften av de.
I början kändes det helt ok. Men senare gick humöret bara neråt.
Jag känner att jag ändå lyckats hålla mig rätt stabil och balanserad under de senaste dagarna.
Som att gå på en plan, rak, nyasfalterad väg. Men plötsligt kom en kon/grop/buckla och jag snubblade rakt ner i det destruktiva träsket igen. Fan.
Jag vill vara lugn. Jag vill vara återställd. Jag vill vara stark.
Men jag kan inte alltid.
Varje gång han vände på huvudet och tittade rakt in i mina ögon med sina grönblåa; rubbar han även min inre ro och balans. Det känns som att försöka balansera på ett ben med en bok på huvudet. Så går någon och petar på dig hela tiden. Bara för att retas. Inte det lättaste i världen.
Men jag måste härda ut.
Jag vet inte alls hur det kommer kännas efter imorgon. På onsdag försvinner han. Han åker tillbaka till sin kontinent; kontinenten som en gång även var min. Han försvinner ur mitt liv men knappast ur mina tankar och minnen. Jag ljög när jag berättade för dig att jag inte vill minnas Shanghai efter att jag satt mig på planet till Sydney. Jag vill och kommer alltid att minnas Shanghai. Minnas Dig.
Jag säger:
Jill Sander Sport.
I början kändes det helt ok. Men senare gick humöret bara neråt.
Jag känner att jag ändå lyckats hålla mig rätt stabil och balanserad under de senaste dagarna.
Som att gå på en plan, rak, nyasfalterad väg. Men plötsligt kom en kon/grop/buckla och jag snubblade rakt ner i det destruktiva träsket igen. Fan.
Jag vill vara lugn. Jag vill vara återställd. Jag vill vara stark.
Men jag kan inte alltid.
Varje gång han vände på huvudet och tittade rakt in i mina ögon med sina grönblåa; rubbar han även min inre ro och balans. Det känns som att försöka balansera på ett ben med en bok på huvudet. Så går någon och petar på dig hela tiden. Bara för att retas. Inte det lättaste i världen.
Men jag måste härda ut.
Jag vet inte alls hur det kommer kännas efter imorgon. På onsdag försvinner han. Han åker tillbaka till sin kontinent; kontinenten som en gång även var min. Han försvinner ur mitt liv men knappast ur mina tankar och minnen. Jag ljög när jag berättade för dig att jag inte vill minnas Shanghai efter att jag satt mig på planet till Sydney. Jag vill och kommer alltid att minnas Shanghai. Minnas Dig.
Jag säger:
Jill Sander Sport.
Should I give up or should I just keep chasing pavements?
I've made up my mind,
Don't need to think it over,
if I'm wrong I am right,
Don't need to look no further,
This ain't lust,
i know this is love but,
If i tell the world,
I'll never say enough,
Cause it was not said to you,
And thats exactly what i need to do,
If i'm in love with you,
Should i give up,
Or should i just keep chasing pavements?
Even if it leads nowhere,
Or would it be a waste?
Even If i knew my place should i leave it there?
Should i give up,
Or should i just keep chasing pavements?
Even if it leads nowhere
I'd build myself up,
And fly around in circles,
Wait then as my heart drops,
and my back begins to tingle
finally could this be it
Should i give up,
Or should i just keep chasing pavements?
Even if it leads nowhere,
Or would it be a waste?
Even If i knew my place should i leave it there?
Should i give up,
Or should i just keep chasing pavements?
Even if it leads nowhere
Should i give up,
Or should i just keep chasing pavements?
Even if it leads nowhere,
Or would it be a waste?
Even If i knew my place should i leave it there?
Should i give up,
Or should i just keep chasing pavements?
Even if it leads nowhere
Adele - Chasing Pavements
Don't need to think it over,
if I'm wrong I am right,
Don't need to look no further,
This ain't lust,
i know this is love but,
If i tell the world,
I'll never say enough,
Cause it was not said to you,
And thats exactly what i need to do,
If i'm in love with you,
Should i give up,
Or should i just keep chasing pavements?
Even if it leads nowhere,
Or would it be a waste?
Even If i knew my place should i leave it there?
Should i give up,
Or should i just keep chasing pavements?
Even if it leads nowhere
I'd build myself up,
And fly around in circles,
Wait then as my heart drops,
and my back begins to tingle
finally could this be it
Should i give up,
Or should i just keep chasing pavements?
Even if it leads nowhere,
Or would it be a waste?
Even If i knew my place should i leave it there?
Should i give up,
Or should i just keep chasing pavements?
Even if it leads nowhere
Should i give up,
Or should i just keep chasing pavements?
Even if it leads nowhere,
Or would it be a waste?
Even If i knew my place should i leave it there?
Should i give up,
Or should i just keep chasing pavements?
Even if it leads nowhere
Adele - Chasing Pavements
Post no. 100.
Ja, då nådde man 100strecket på denna blogg.
I början kändes det här som en riktigt fräsch start då min gamla blogg blev överbesökt av ovälkomna. Visst, det hände exakt samma sak med denna blogg, men nu verkar elaka människor i Sverige inte kunna skada mig längre så jag skriver iaf.
Idag var sista skoldagen. Hade mitt sista prov. Listening. Som vanligt gör de inkompetenta människorna mig rasande.
Så fort vi satte oss ner i provsalen sa ansvarig att vi skulle ta fram vårt studentkort samt skriva provet med en 2B blyertspenna för att maskinen ska kunna läsa av det. Vem fan använder 2B? Och varför kunde inte de informerat oss tidigare? Kulspetspenna funkade inte med en svart inkpen måste vara dark enough? Tydligen inte. Men det sket jag i och skrev med iaf.
När läraren skulle samla in proven sa hon att mitt prov inte kunde godkännas av maskinen.
Så synd. Sa jag. Så upprepade hon igen: Det här kommer inte att godkännas. Whatever. Sa jag och drog.
Väldigt arrogant men vid det laget var jag grymt arg på allt.
Vi hade någon slags avslutningsmiddag på en indisk restaurang. Nu är jag proppmätt. På curry. Föreställ er själva hur äckligt det är. Skölj ner det med en mangolassi size mega så är ni typ där jag är nu.
Nu är jag kär i Adele.
I början kändes det här som en riktigt fräsch start då min gamla blogg blev överbesökt av ovälkomna. Visst, det hände exakt samma sak med denna blogg, men nu verkar elaka människor i Sverige inte kunna skada mig längre så jag skriver iaf.
Idag var sista skoldagen. Hade mitt sista prov. Listening. Som vanligt gör de inkompetenta människorna mig rasande.
Så fort vi satte oss ner i provsalen sa ansvarig att vi skulle ta fram vårt studentkort samt skriva provet med en 2B blyertspenna för att maskinen ska kunna läsa av det. Vem fan använder 2B? Och varför kunde inte de informerat oss tidigare? Kulspetspenna funkade inte med en svart inkpen måste vara dark enough? Tydligen inte. Men det sket jag i och skrev med iaf.
När läraren skulle samla in proven sa hon att mitt prov inte kunde godkännas av maskinen.
Så synd. Sa jag. Så upprepade hon igen: Det här kommer inte att godkännas. Whatever. Sa jag och drog.
Väldigt arrogant men vid det laget var jag grymt arg på allt.
Vi hade någon slags avslutningsmiddag på en indisk restaurang. Nu är jag proppmätt. På curry. Föreställ er själva hur äckligt det är. Skölj ner det med en mangolassi size mega så är ni typ där jag är nu.
Nu är jag kär i Adele.
Kampen fortsätter.
Dagarna liknas vid hormon-berg-och-dalbanor.
Ibland vaknar man på morgonen och känner sig helt förstörd. Någon form av oprovocerad depression kanske. Eller nä. Allt har ju sin grund och ni vet säkert redan vad jag pratar om.
Dock går det framåt. Min plan att växla från in love till out love. Men det är jobbigt. I tell you.
Det jobbigaste är att folk ständigt ska spela likgiltiga i hopp om att kunna låta allt blekas med tiden. Jag försöker leka med men upptäcker genast att det bara försvåras. Så jag låter mig såras gradvis och sedan låta det försvinna. Min egen plågosamma, men ack så effektiva, metod.
Annars mår jag ju bra. Lite krasslig eftersom Josefin sått förkylningsvirus i min näsa. Men det är lugnt. Halva klassen snörvlar med mig under proven.
Nu har vi final exams innan lovet som börjar på onsdag. Hela skolan är i trans och pluggar inpå sena nätter inför proven. Jag har som vanligt inte lyckats bli medryckt i ambitionsströmmen. Så jag sitter och tittar på tv medan Josefin pluggar. Proven går bra ändå.
So long mina vänner.
Ibland vaknar man på morgonen och känner sig helt förstörd. Någon form av oprovocerad depression kanske. Eller nä. Allt har ju sin grund och ni vet säkert redan vad jag pratar om.
Dock går det framåt. Min plan att växla från in love till out love. Men det är jobbigt. I tell you.
Det jobbigaste är att folk ständigt ska spela likgiltiga i hopp om att kunna låta allt blekas med tiden. Jag försöker leka med men upptäcker genast att det bara försvåras. Så jag låter mig såras gradvis och sedan låta det försvinna. Min egen plågosamma, men ack så effektiva, metod.
Annars mår jag ju bra. Lite krasslig eftersom Josefin sått förkylningsvirus i min näsa. Men det är lugnt. Halva klassen snörvlar med mig under proven.
Nu har vi final exams innan lovet som börjar på onsdag. Hela skolan är i trans och pluggar inpå sena nätter inför proven. Jag har som vanligt inte lyckats bli medryckt i ambitionsströmmen. Så jag sitter och tittar på tv medan Josefin pluggar. Proven går bra ändå.
So long mina vänner.
Falling out love.
Nu tog livet en känslomässig U-sväng.
Jag och Josefin har sjunkit så lågt att vi börjat stalka honom på Österikiska/Tysk Facebook.
Bu hao. Zhen bu hao.
Men det var Josefin som registrerade sig och stalkade. Jag sög bara åt mig alla saftiga detaljer. Så hon är mördaren. Jag själv kan bara bli dömd för medhjälp till mord. Ivf.
Går igenom en hel del bilder från hans kanske inte snyggaste år. Allt från illsittande tshirts till konstiga tyska frillor till...bilder på han och hans flickvän. Jag scannar av allt från Jul i Paris till nasty fyllebilder. Känns som att en bit av mitt hjärta började dö ungerfär då jag såg första bilden. Hjärtat dog mer för varje bild som uppenbarade sig på skärmen på Macbooken.
Klimax var en härlig sommarbild i bröllopsbild-touch. Vännerna skrev mycket härliga kommentarer på tyska i kommentarsfältet. Jag blev så glad inombords. Men ändå inte.
Jag känner att jag gjort något hemskt. Samtidigt som jag känner mig som första klassens jävla offer.
Jag håller på att bli okär och oförälskad nu. Lite Falling out love sådär.
En sak jag inte alls fattar är VARFÖR. Och HUR allt hände.
HUR kunde hans omgivning låta allt hända. Hur kunde de låta allt fortskrida medan de kallar sig vänner till hans tjej. Jag förstår så här mycket. Liksom.
Jag känner av att de människorna har en hel del historia bakom sig. De har en massa som vi aldrig haft och kommer att ha. Äntligen blev jag lite klar i huvudet och kunde relatera till hans omgivnings kommentarer. Och jag förstod lite av varför han skickade ett sms till någon och undertecknade med sitt eget namn plus ett unbekannt namn som börjar på J. Nu klarnar allt. Som misosoppa som stått framme för länge.
I varje fall så kändes det hårt men samtidigt lite befriande.
Äntligen har jag slutat hoppas. Äntligen vet jag att jag inte ska lägga ner mer tid och energi på något som aldrig kommer att blomma ut.
Tack tyska facebook. Tack så jävla mycket.
Jag och Josefin har sjunkit så lågt att vi börjat stalka honom på Österikiska/Tysk Facebook.
Bu hao. Zhen bu hao.
Men det var Josefin som registrerade sig och stalkade. Jag sög bara åt mig alla saftiga detaljer. Så hon är mördaren. Jag själv kan bara bli dömd för medhjälp till mord. Ivf.
Går igenom en hel del bilder från hans kanske inte snyggaste år. Allt från illsittande tshirts till konstiga tyska frillor till...bilder på han och hans flickvän. Jag scannar av allt från Jul i Paris till nasty fyllebilder. Känns som att en bit av mitt hjärta började dö ungerfär då jag såg första bilden. Hjärtat dog mer för varje bild som uppenbarade sig på skärmen på Macbooken.
Klimax var en härlig sommarbild i bröllopsbild-touch. Vännerna skrev mycket härliga kommentarer på tyska i kommentarsfältet. Jag blev så glad inombords. Men ändå inte.
Jag känner att jag gjort något hemskt. Samtidigt som jag känner mig som första klassens jävla offer.
Jag håller på att bli okär och oförälskad nu. Lite Falling out love sådär.
En sak jag inte alls fattar är VARFÖR. Och HUR allt hände.
HUR kunde hans omgivning låta allt hända. Hur kunde de låta allt fortskrida medan de kallar sig vänner till hans tjej. Jag förstår så här mycket. Liksom.
Jag känner av att de människorna har en hel del historia bakom sig. De har en massa som vi aldrig haft och kommer att ha. Äntligen blev jag lite klar i huvudet och kunde relatera till hans omgivnings kommentarer. Och jag förstod lite av varför han skickade ett sms till någon och undertecknade med sitt eget namn plus ett unbekannt namn som börjar på J. Nu klarnar allt. Som misosoppa som stått framme för länge.
I varje fall så kändes det hårt men samtidigt lite befriande.
Äntligen har jag slutat hoppas. Äntligen vet jag att jag inte ska lägga ner mer tid och energi på något som aldrig kommer att blomma ut.
Tack tyska facebook. Tack så jävla mycket.
Olycklig och kär.
Jag är kär. Olyckligt kär. Kär i någon jag inte kan få.
Jag önskar att jag hade någon som jag kan älska rent och ovillkorligt. Och som kanske älskar mig lika mycket tillbaka. Det var inte det lättaste. Minsann.
Alla säger att jag ska berätta. Men han vet ju redan om det. Alla säger att jag ska fråga honom. Men jag är för rädd för svaret.
Tiden rinner ut snabbare än någonsin. För varje dag som passerar blir tunneln ljusare samtidigt som jag faller ljupare ner i fördärvet. Faller. Handlöst.
Från första mötet till nu. 2 månader och 20 dagar. Simian Mobile Disco @ Bonbon. Jag glömmer aldrig. Väldigt trevlig tid med dig. Bara för att vi är så jämna. Så symmetriska.
En sak vet jag. Lyssna inte på vad andra människor råder dig att göra. För de läser bara rakt av Cosmopolitan.
Och ni vars enda line är: Du förtjänar någon bättre.
Håll käften.
Jag önskar att jag hade någon som jag kan älska rent och ovillkorligt. Och som kanske älskar mig lika mycket tillbaka. Det var inte det lättaste. Minsann.
Alla säger att jag ska berätta. Men han vet ju redan om det. Alla säger att jag ska fråga honom. Men jag är för rädd för svaret.
Tiden rinner ut snabbare än någonsin. För varje dag som passerar blir tunneln ljusare samtidigt som jag faller ljupare ner i fördärvet. Faller. Handlöst.
Från första mötet till nu. 2 månader och 20 dagar. Simian Mobile Disco @ Bonbon. Jag glömmer aldrig. Väldigt trevlig tid med dig. Bara för att vi är så jämna. Så symmetriska.
En sak vet jag. Lyssna inte på vad andra människor råder dig att göra. För de läser bara rakt av Cosmopolitan.
Och ni vars enda line är: Du förtjänar någon bättre.
Håll käften.
Screw you China.
Ibland hatar jag Kina. Ibland vill jag bara skjuta vilt omkring mig. Människor är jobbiga, vissa jobbigare än andra.
Jag överlevde trots allt helveteshelgen. Men den fortsatte en bit inpå denna vecka.
Jag har en hemlig lista på vilka ställen jag ska bomba om jag fick chansen. IKEA står högst upp på listan.
Ibland förstår jag inte hur folk kan vara så respektlösa, inkompetenta och idiotiska. Kineser alltså.
Kilroytravels fortsätter att våldföra sig på oss analt. "Ombud över hela världen" stämde ju inte precis. På hemsida hittade jag en adress här i SH. När jag väl var därinne och försökte ändra min biljett så blev jag utskrattad av ett helt kontor då de fick reda på att min biljett var köpt i Sverige. Sen blev jag sparkad fram och tillbaka, upp och ner, mellan olika kontor. Screw you all. Passa er, ni finns också på listan.
Angående familjen. Shit, jag vet inte ens vem jag vågar berätta saker för längre. Jag bryr mig som sagt inte om ni läser detta eller ej. Men ni ska veta att ni är grunden till att jag tappat suger för bloggandet. Era blogg-nazis. Jag är trött på all backstabbing inom kineskretsarna.
Jag ville åka bort från er skvallertanter. Långt långt bort. Men inte fan hjälper det så mycket.
Kineser i Stockholm är som jädrans parasiter som livnär sig på andras skvaller och missöden. Ta tag i era liv istället. Joina SFI, Svenska För Invandrare. Istället för att ödsla tid på att snacka skit om varandra.
När jag var i Stockholm kändes den kretsen mindre och mindre för varje dag. För varje dag som gick ströps lufttillförseln till ytterligare. Nu när jag är i SH känns den kretsen mer och mer avlägsen för varje dag. Jag gillar det.
För er vänner jag inte pratat med på ett tag. Jag mår bra fastän jag var nära ett anfall i helgen.
Just nu volonterar jag lite på Toni&Guy. Jag hänger ändå där så ofta på grund av kompisarna. HK-kineser från Britain. På nåt sätt känns det väldigt "hemma" att prata kinesiska. Det unnar jag mig gärna när jag har tid.
Annars jobbar jag lite för P1.cn ibland. Jag titulerar mig själv "stiljägare". Jag och en annan är ute och fotar snyggt folk i snygga kläder. Rätt kul ibland men kineser tenderar att vara riktigt otrevliga ibland..
Min nya bästis heter Mick. Han är Senior Creative Director på Toni&Guy. Det är ju lite på grund av honom som jag tog jobbet. Vi hänger väldigt ofta. Säg 4 dagar i veckan. Minst. Honom träffade jag på Mcdonalds efter en berusad utekväll på allas våran Babyface. Han är ju en av de bästa sakerna som hänt mig i SH. Vi växte upp under identiska omständigheter med halvsyskon, svåra tider osv. Enda skillnaden är att hans mamma är en riktig mjukis. Hans tjej kommer hit om 2 veckor. Jag är excited!
Förresten. Jag fick håret highlightat i koppar samt tvångsklippt. Nu har jag axellångt hår.
Kanske dags att göra planerna officiella.
Vi ska stanna i SH ytterligare en termin. När den slutar någon gång i slutet av juli, drar vi (i varje fall jag) över till Australien för ett års Working Holiday. Okey. Sluta tissla och tassla nu. Nu vet ni. sluta spekulera. Sluta snacka skit.
Det var nog allt för mig för denna gång.
Jag ska skärpa mig ang. bloggandet!
XX
Jag överlevde trots allt helveteshelgen. Men den fortsatte en bit inpå denna vecka.
Jag har en hemlig lista på vilka ställen jag ska bomba om jag fick chansen. IKEA står högst upp på listan.
Ibland förstår jag inte hur folk kan vara så respektlösa, inkompetenta och idiotiska. Kineser alltså.
Kilroytravels fortsätter att våldföra sig på oss analt. "Ombud över hela världen" stämde ju inte precis. På hemsida hittade jag en adress här i SH. När jag väl var därinne och försökte ändra min biljett så blev jag utskrattad av ett helt kontor då de fick reda på att min biljett var köpt i Sverige. Sen blev jag sparkad fram och tillbaka, upp och ner, mellan olika kontor. Screw you all. Passa er, ni finns också på listan.
Angående familjen. Shit, jag vet inte ens vem jag vågar berätta saker för längre. Jag bryr mig som sagt inte om ni läser detta eller ej. Men ni ska veta att ni är grunden till att jag tappat suger för bloggandet. Era blogg-nazis. Jag är trött på all backstabbing inom kineskretsarna.
Jag ville åka bort från er skvallertanter. Långt långt bort. Men inte fan hjälper det så mycket.
Kineser i Stockholm är som jädrans parasiter som livnär sig på andras skvaller och missöden. Ta tag i era liv istället. Joina SFI, Svenska För Invandrare. Istället för att ödsla tid på att snacka skit om varandra.
När jag var i Stockholm kändes den kretsen mindre och mindre för varje dag. För varje dag som gick ströps lufttillförseln till ytterligare. Nu när jag är i SH känns den kretsen mer och mer avlägsen för varje dag. Jag gillar det.
För er vänner jag inte pratat med på ett tag. Jag mår bra fastän jag var nära ett anfall i helgen.
Just nu volonterar jag lite på Toni&Guy. Jag hänger ändå där så ofta på grund av kompisarna. HK-kineser från Britain. På nåt sätt känns det väldigt "hemma" att prata kinesiska. Det unnar jag mig gärna när jag har tid.
Annars jobbar jag lite för P1.cn ibland. Jag titulerar mig själv "stiljägare". Jag och en annan är ute och fotar snyggt folk i snygga kläder. Rätt kul ibland men kineser tenderar att vara riktigt otrevliga ibland..
Min nya bästis heter Mick. Han är Senior Creative Director på Toni&Guy. Det är ju lite på grund av honom som jag tog jobbet. Vi hänger väldigt ofta. Säg 4 dagar i veckan. Minst. Honom träffade jag på Mcdonalds efter en berusad utekväll på allas våran Babyface. Han är ju en av de bästa sakerna som hänt mig i SH. Vi växte upp under identiska omständigheter med halvsyskon, svåra tider osv. Enda skillnaden är att hans mamma är en riktig mjukis. Hans tjej kommer hit om 2 veckor. Jag är excited!
Förresten. Jag fick håret highlightat i koppar samt tvångsklippt. Nu har jag axellångt hår.
Kanske dags att göra planerna officiella.
Vi ska stanna i SH ytterligare en termin. När den slutar någon gång i slutet av juli, drar vi (i varje fall jag) över till Australien för ett års Working Holiday. Okey. Sluta tissla och tassla nu. Nu vet ni. sluta spekulera. Sluta snacka skit.
Det var nog allt för mig för denna gång.
Jag ska skärpa mig ang. bloggandet!
XX
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
