Es is kalt.

Jag känner mig så rastlös hela tiden. Vi har lov nu men vi är i praktiskt taget instängda pga snö-katastrofen som härjar i Kina. Då menar jag inte att vi är insnöade utan snarare att ingen trafik riktigt fungerar som den ska. Om man nu hoppas på taxi så kan man glömma det. Omöjligt.
Fastän termometern visar vaarmare grader så känns det mycket kallare pga. 北风 nordliga vindar. Sen så är luftfuktigheten inget man vågar skoja om så här års. De kan vara riktigt förrädiska.
När jag ser fattiga människor på gaten som sitter hokrupna med endast en ihålig jacka som enda skydd blir jag ledsen. När jag ser tusentals människor från inre mainland-Kina som väntat flera dagar på försenade tåg på stationen blir jag ännu mer ledsen. I Guangzhou sitter nu circus 80tusen människor på Guangzhou Station och väntar på tåg. Alla vill hem till nyår. Under ett år har de sparat för att kunna åka hem och göra barnen eller föräldrarna glada. De har slitit och sparat för att kunna köpa med sig saker hem och fira nyår med familjen. Nu sitter de, frusna och trötta på någon äcklig station och väntar på tåg som aldrig verkar komma. Sad.

Vår lediga tid spenderar vi för det mesta i mitt sovrum som även är vårt vardagsrum; Det enda uppvärmda rummet i huset. Det är inte möjligt att ha på air-condition och element i vartenda rum för det har man inte råd med. Centralvärme existerar inte här som jag sa tidigare. I det enda uppvärmda rummet degar vi och glömmer bort ifall det är dag eller natt. Mitt liv känns därför väldigt upp-och-ner och jag önskar mer än någonsin att jag var i Thailand med F.
Haha, mesar. Skulle någon säkert säga.
Vänta tills du står här i vårt kök och ser vita ångor sippra ur din mun när du andas. Då ska vi se vem som är mes.

Vi orkar som sagt inte vistas utomhus. Det är för skadligt för hälsan och psyket.

再见！