Eftertanke.

"Det handlar inte om att du inte har tid. Det handlar om att du varken har vilja eller engagemang att få mig må bra. Så här osynlig har jag aldrig känt mig. Du tar för mycket plats och det slutar med att jag kryper ihop i ett litet hörn.

Min tid är lika dyrbar som din. I tell you. Om du vill mig något så vill jag att det kommer från hjärtat. Att du verkligen kontaktar mig för att du vill umgås med mig och inte bara för att du råkar ha en tom ficka en söndagskväll och inte har något bättre för dig. Jag är inte van vid att agera utfyllnadsmassa och jag kommer aldrig att vilja vara det heller. Du ödslar hellre tid på folk med samma ytliga faschination som du istället för att bry dig om folk som är genuint intresserade av ditt välmående. Jag undrar vem som förlorar mest i slutet. Vänner och känslor är färskvaror, man kan inte prioritera bort sådant och tro att man kan ta upp allt där man slutade. När du till slut inser sanningen så kommer allt redan vara försent.

Du verkar inte ens se mig, du ser bara dig själv. Allt jag gör är skuggor som dansar omkring, allt viktigt jag säger är som vindens viskningar. Allt jag gör är nonsens för dig. Så länge du själv mår bra så är det ok.
Vad är jag för dig egentligen?

Ibland får hjärtat mig att fatta fel beslut. Det är nog dags att sluta lyssna på den lilla saken som kallas hjärta.
Jag ville ha någon som jag kunde dela såväl glädje som sorg med. Jag vill ha någon att gå hem till när dagen skiter sig helt. Jag vill ha någon som kan fångar mig när jag faller.
Jag vet uppriktigt att du inte är den personen. Du skulle bara stå där med armarna i kors och titta på när jag faller djupare och djupare. Du skulle nog inte ens märka om jag försvann.

Jag har kämpat länge. Mitt inre involveras ständigt i en mental dragkamp. Jag känner mig alltid så kluven. Förnuftet säger att jag borde släppa medan hjärtat vägrar släppa taget. Alltid denna energikrävande dragkamp som skänkt mig en hel del sömnlösa nätter och konfunderade perioder. Denna inre kramp tär på kroppen.
Nu ser jag ingen bra lösning längre. Den enda utvägen är ett avslutande. Du ger mig inga andra valmöjligheter. Det finns inga andra alternativ.

Så Baby, låt mig gå denna gång.
Spring inte efter mig när jag väl lyckats springa ifrån dig."
(Någon gång i mars)

Så. Varför visa vilken loser du är och springa efter mig nu i efterhands?
Sluta. Du skämmer fan bara ut dig.
Hela situationen igår var patetisk. Att du liksom gick ner på knä framför mig och bad mig sparka dig i nyllet.

Patetiskt. Äckligt patetiskt.