När Stockholm blev oerhört litet.

Idag åkte jag taxi hem till Christopher. Skulle hämta lite saker som Andy lämnade kvar till mig. Det var förmodligen sista gången jag såg ut från deras fönster. Imorgon lämnar Christopher med och då har jag ingen anledning att vistas i den lägenheten på 178 Guoshun lu mer. Inget mer Braussepulver. Ingen mer Nic. Men madrassen fick jag.

Vi bor rätt långt från de. Kartan visar tydligt att jag åkte från vår semi-förort till deras semi-ort. Resan tar lite över en halvtimme med taxi och man åker tvärs ver Shanghai stad. Under den halvtimmen kämpade bilen sig igenom oändlig betongdjungel.
Det är lite lustigt. Shanghai har en bestämd stadskärna och förorter runt om. Men hela Shanghai är egentligen Downtown. Fastän man åker 20min från Downtown så möts man av... Ännu mer Downtown. Lika mycket människan. Lika många höga byggnader. Lika stor chans att bli överkörd av bilar.

I Stockholm så finns det en bestämd Downtown. Runtom finns förorter. Och där är det...Dött. Ibland önskar man att det fanns folk som knuffades. Bilar som brummar och skräms med att köra över en. Men nada. På kvällarna känner man sig som den enda människan på planeten om man är ute och går.

Jag har alltid vetat om att Shanghai är en storstad. Men jag insåg inte det förrän idag. Idag då jag åkte genom stan som aldrig tog slut. Höghus efter höghus efter höghus. Inget skiljer förorterna och downtown åt. Hela Shanghai är en enda stor downtown.

När jag landsteg i Shanghai öppnades alla dörrar och världen har aldrig känts större och Sverige aldrig mindre. För varje dag som går vidgas mina sinnen mer. Folk frågar varför jag valde Shanghai. För att Shanghai är min biljett ut i världen, ut från Sverige. Det här är inte bara en resa i kulturens och kunskapens namn. Det här är början på the journey of life.

Under min resa har jag träffat på människor av olika slag som inspirerat mig och gett mig perspektiv i livet.
Jag ser tillbaka i tiden och kan knappt känna igen kinesen i högstadiet som aldrig pratade. Aldrig hade några åsikter. Aldrig visste något. Aldrig visste vad hon ville göra med livet.
Jag tittar tillbaka på Sverige och funderar på varför alla är så mediokra. Varför väljer endast ett fåtal att unna sig en förändring. Folk kanske reser lite efter gymnasiet. Ett par månader i Thailand kanske. Men ingen väljer riktigt att åka till ett helt annorlunda land och leva ett lokalt liv. Jag lever visst inte heller som en vanlig kines. Jag befinner mig någonstans mellan John Smith och Paris Hilton. Men jag har på mindre än 3 månader fått perspektiv på folks vardagliga liv.
Jag väljer att vara borta från Sverige i 2 år. Jag vill rensa alla tankar jag hade innan och ta in nya saker.
Jag undrar hur det kommer att kännas och vad jag kommer att tänka då jag återigen förenas med mitt land då jag en varm sommardag landar på Arlanda.
Kommer jag att leta mig tillbaka till livet förr eller kommer jag att möta Stockholm som en främling?