Trasig

För bara en vecka sen kände jag att jag hade allt och livet lekte.
Jag kände mig så lycklig.
Jag var så säker på oss.
Nyss rasade allt.
Det känns som om jag inte har något kvar utom ett misstag. Ett beslut jag fattade för längesen.

Jag mår sämst. Ändå måste jag till jobbet.
This is gonna be the worst night. Ever.

Josefin, jag sviker inte. Så du kan vara lugn.

Update:

Nästan ett dygn har gått.
Utåt verkar jag helt lugn. Folk tror att jag är ok.
Men inuti har allt rasat. Kvar existerar endast tomhet. Ingenting.
Apatiskt sitter jag här och fäller tårar. För varje mening jag skriver, rullar en varm tår nerför kinden.
Jag förstår fortfarande ingenting. Jag förstår inte varför du gav upp. Jag förstår inte vad som gick fel.
Allt var så rätt. Och plötsligt slog bomben ner. Bomben som ödelagde hela mitt inre på ett par sekunder.
Just nu känns det som om vår resa är hindret.
Att vara ifrån varandra i ett år är jobbigt. Jag vet.
Men jag var så beredd på att få det att funka.
Men plötsligt backade du. Du ville inte kämpa. Det gör mig aningen besviken.
Om jag inte hade bestämt mig för att åka. Skulle saker och ting varit annorlunda då?
Just nu står jag vid vägens ända. Den döda ändan. Jag kan varken gå eller stanna.
Jag slits mellan två block och det tär på kroppen.
Med hjärtat dog även aptiten.
När hjärtat lider tvingas övriga kroppen alltid med i fördärvet.
Halva natten stod jag på jobbet och mådde illa. Jag ville kräkas.
Men mest ville jag nog vakna ur denna verklighetens mardröm.
Ingenting fungerar bra nu och jag kan inte tänka på annat.
Plötsligt verkar ingenting annat betyda något.
Jag känner mig trasig. Ofullständig.

Jag har aldrig känt mig så älskad. Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar dig. Och kommer antagligen aldrig sluta göra det heller.

Ni som läser detta behöver inte visa B. Han har lidit nog. Jag orkar inte ge honom mer dåligt samvete för det var aldrig hans fel.

Tack alla som ställde upp.

Update:

Ytterligare ett gäng konfrontationer senare:

Jag ger fan upp. Det här är absurt.

För varje ord han skriver, dör en liten bit av hoppet.

Det här går inte att rädda.

Tack alla som medverkat samt stöttat mig.