Uppvaknande.

Time for some sentimentalt, sentimmes kvantitetsbloggande.

Inte förrän nu, 2 veckor kvar till avfärd, förstår jag att allt är på riktigt.
Om 2 veckor sitter vi på planet mot vårt nya mål. Vårt nya mål som vi kommer att kalla hem ett tag framöver.
Vänner har oavbrutet påmint mig om hur länge jag kommer att vara borta. Men jag har inte lyssnat. Började inte lyssna förrän i söndags. Sen dess har varje "du kommer att vara borta i 1 år" känns som ett oschysst kindnyp. Folk nyper mig på bägge kinderna hela tiden. Varje dag.
På jobbet, hemma, bland vänner.

Inte förrän nu förstår jag hur mycket jag äventyrar genom att förflytta mig till andra sidan Jorden. Jag kommer att få mycket valuta för allt jag kämpat för. Men samtidigt riskerar jag mycket av det lilla jag har kvar här. Allt kommer att kännas annorlunda då jag kommer tillbaka.
Att "ingenting kommer att ha förändrats" är en bluff.
Min mamma kommer givetvist att älska mig lika mycket. Men allt kommer ändå att vara helt annorlunda. Jag kommer att känna mig som en gäst när jag återvänder till detta hus.

Folk frågar om jag är rädd. Jag är inte rädd för det som väntar mig på andra sidan. Jag är mer orolig för det jag lämnar kvar här.
Som den krukväxten jag har på min fönsterbräda. Om ingen underhåller den med vatten och sol, så dör den tyst, långsamt. I sin ensamhet.

Äkta vänskap bleknar inte på 1 år. Men det kommer att kännas väldigt annorlunda att inte kunna ställa upp och vara där för sina vänner. Det här är en risk jag tar. Min plats kanske blir ersatt eller sjunker i rank.

Men jag antar att det är såna risker man behöver ta för att komma någonvart i livet.