.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mer kluven än såhär kan jag knappast bli.
Mer labil än så kan jag inte bli förrän det klassas som olagligt.
Här pratar vi om humörsvängningar av världsklass.

Ibland faller man tillbaka.
Ibland känner man för att ge upp allt man kämpat för att rusta upp igen.
Jag har inte lyckats resa mig upp. Än.
Benen bär mig inte. Är inte starka nog att bära upp hela mig.

Ena stunden känns det som om marken försvunnit under fötterna.
Andra stunden känns det som om man åter springer utan begränsningar.
Gränsen är hårfin. Och jag försöker göra allt för att hamna på den positiva sidan.
Men det är svårt.

Under de senaste nätterna har jag undvikit att sova ensam.
Under nattens ensamma, mörka timmar gror de otäcka tankarna.
Tankarna som äter en inifrån och lämnar efter en irrationell tomhet.
Det känns som att mina kompisar turas om att vakta mig.
De turas om att umgås med mig, ringa till mig och ständigt ser efter ifall jag fortfarande lever.
Likt en mor som håller ett öga på barnet som alltid ramlar nerför sängen.
Eller likt en vårdare som alltid ser efter patienten på psykavdelningen.
Jag platsar nog bättre under alternativ 2.

Den personen jag mest vill prata med verkar inte alls förstå.
Förstå varför det här är så svårt.