Auf wiedersehen!

Idag hade N sin avskedsmiddag. Vi var runt 20 pers. Jag har träffat hälften av de.
I början kändes det helt ok. Men senare gick humöret bara neråt.
Jag känner att jag ändå lyckats hålla mig rätt stabil och balanserad under de senaste dagarna.
Som att gå på en plan, rak, nyasfalterad väg. Men plötsligt kom en kon/grop/buckla och jag snubblade rakt ner i det destruktiva träsket igen. Fan.
Jag vill vara lugn. Jag vill vara återställd. Jag vill vara stark.
Men jag kan inte alltid.
Varje gång han vände på huvudet och tittade rakt in i mina ögon med sina grönblåa; rubbar han även min inre ro och balans. Det känns som att försöka balansera på ett ben med en bok på huvudet. Så går någon och petar på dig hela tiden. Bara för att retas. Inte det lättaste i världen.

Men jag måste härda ut.

Jag vet inte alls hur det kommer kännas efter imorgon. På onsdag försvinner han. Han åker tillbaka till sin kontinent; kontinenten som en gång även var min. Han försvinner ur mitt liv men knappast ur mina tankar och minnen. Jag ljög när jag berättade för dig att jag inte vill minnas Shanghai efter att jag satt mig på planet till Sydney. Jag vill och kommer alltid att minnas Shanghai. Minnas Dig.

Jag säger:

Jill Sander Sport.