Falling out love.

Nu tog livet en känslomässig U-sväng.

Jag och Josefin har sjunkit så lågt att vi börjat stalka honom på Österikiska/Tysk Facebook.
Bu hao. Zhen bu hao.
Men det var Josefin som registrerade sig och stalkade. Jag sög bara åt mig alla saftiga detaljer. Så hon är mördaren. Jag själv kan bara bli dömd för medhjälp till mord. Ivf.

Går igenom en hel del bilder från hans kanske inte snyggaste år. Allt från illsittande tshirts till konstiga tyska frillor till...bilder på han och hans flickvän. Jag scannar av allt från Jul i Paris till nasty fyllebilder. Känns som att en bit av mitt hjärta började dö ungerfär då jag såg första bilden. Hjärtat dog mer för varje bild som uppenbarade sig på skärmen på Macbooken.
Klimax var en härlig sommarbild i bröllopsbild-touch. Vännerna skrev mycket härliga kommentarer på tyska i kommentarsfältet. Jag blev så glad inombords. Men ändå inte.
Jag känner att jag gjort något hemskt. Samtidigt som jag känner mig som första klassens jävla offer.

Jag håller på att bli okär och oförälskad nu. Lite Falling out love sådär.
En sak jag inte alls fattar är VARFÖR. Och HUR allt hände.
HUR kunde hans omgivning låta allt hända. Hur kunde de låta allt fortskrida medan de kallar sig vänner till hans tjej. Jag förstår så här mycket. Liksom.
Jag känner av att de människorna har en hel del historia bakom sig. De har en massa som vi aldrig haft och kommer att ha. Äntligen blev jag lite klar i huvudet och kunde relatera till hans omgivnings kommentarer. Och jag förstod lite av varför han skickade ett sms till någon och undertecknade med sitt eget namn plus ett unbekannt namn som börjar på J. Nu klarnar allt. Som misosoppa som stått framme för länge.
I varje fall så kändes det hårt men samtidigt lite befriande.

Äntligen har jag slutat hoppas. Äntligen vet jag att jag inte ska lägga ner mer tid och energi på något som aldrig kommer att blomma ut.

Tack tyska facebook. Tack så jävla mycket.